VERNISSAGE FÖR PLAYGROUND 12/6 2015

Normscenen

Fredagen den 12/6 öppnar utställningen på Playground på Världskulturmuseet i Göteborg. Playground är en utställning om normer i 3 delar. En del har rötter i Vietnam, en del är som ett lekfält om normer och en del tar form av en normscen. Konceptdesignern Nikolas Minas Sachnikas har tillsammans med mig tagit fram Normscenen. Normscenen funkar som en gestaltning av intersektionalitet och hur vi bygger våra identiteter av en mängd olika faktorer och attribut. Scenen är en interaktiv installation för alla åldrar.

På vernissagen 12/6 spelar Min stora sorg kl 20 och det blir visningar av utställningen. Gratis entré dagen till ära.

Den 7/10 2015 kl 18-19:30 kommer jag hålla en föreläsning om normer, maktkritik och tankarna bakom Normscenen.

Mer info finns på Världskulturmuseets hemsida.

Annonser

AVSLUTNINGSTAL FÖR RESIDENS ANGERED, 29/5 2015

Vi börjar med ett löfte:

Konst kan förändra världen.

Och när vi säger förändra menar vi inte en enkel omflyttning av positioner eller att lätta på trycket ett tag och få le och vara glad en stund. Vi menar radikala förändringar i de grundläggande förutsättningarna som utgör våra liv. Det är ett långsiktigt arbete och vi är här 1 månad… men – att göra om en konsthall till en Kollektiv-verkstad är en politisk handling. För det bryter mot individualismen och den nyliberala konstpolitikens idé där varje konstnär ska vara en eget varumärke, en egen ö på den fria marknaden. Vi tror inte på det.

Vi tror på att prata högt om konflikter och kulturpolitik,

Vi tror på att offentligt dela våra vardagar, känslor och liv med varandra,

för vi tror att det ger en grund för förståelse och solidaritet.

Solidaritet är basen i en feministisk och konstnärlig praktik

Solidaritet ger plats åt fler och det ger plats åt ilska och kritiskt tänkande därför att i solidaritet finns tillit.

Vår kamrat Diana Mulinari har skrivit om begreppet kolonial solidaritet.
Hon skriver om en dominerande vit europeisk solidaritetsrörelse och dess eviga sökande efter den coolaste, den mest autentiska, den renaste proteströrelsen eller revolutionen. Under årens lopp har några varit inne och andra ute. Det vita privilegiet är att vara där när det är som bäst och att gå vidare när de infantila fantasierna om rena revolutioner och kulturproducerande proteströrelser krossas av den konfliktfyllda och ofta tråkiga, smutsiga, smärtsamma politiska vardagen.


Det här är vår vardag, en för dagen något upp-pyntade vardag, och därför är vi här idag, och insisterar på att vara ett vi tillsammans. Solidaritet mellan oss är viktigt. Vi vill inte blir fria från er, vi vill bli med er.

Det här residenset, det här konstrummet, det här kulturhuset, måste alltid göra sitt yttersta för att nå strukturell förändring av strukturell snedvridning av utrymme och makt.

Vi deklarerar härmed att den höger-rasistiska, heterokapitalistiska, individualistiska, nyliberala, konstföraktande fallocentrismens tid är förbi. Det funkade helt enkelt inte. Allt åt alla alltid.

/Johanna Gustavsson och Zafire Vrba